Jag måste bara få skriva ner vad jag tycker om Jerringpriset igår, och över allas reaktioner över att just Rolf-Göran vann.

Först och främst vill jag börja med att tacka alla som röstade fram våran Roffe till att vinna Jerringpriset. Jag själv röstade ett antal gånger, och känner mig stolt över att jag var med och påverkade så att ridsporten vann Sveriges största idrottspris. Men jag är samtidigt inte ett dugg förvånad!
Var det någon gång ridsporten skulle vinna Jerringpriset, så var det igår. Allt tack vare Roffes alla framgångar.

Men att efteråt behöva läsa överallt, att Roffe inte är en värdig vinnare, att det borde vara hästen som fick priset även ifall det helst skulle gått till Hellner eller Alshammar, är ju helt sjukt. Hur kan man ens uttala sig så?
Jag förstår mig inte på människor som inte kan glädjas åt andras framgång. En idrottsman måste vara ödmjuk, och ni som inte tycker Roffe var värd att vinna kan inte kalla er för idrottsmän.

Roffe är minst sagt en värdig vinnare. Att slita varenda dag, 365 dagar om året, i 40 år för att vinna en internationell mästerskapsmedalj är väl kanske inte det som alla andra idrottarsmän gör.
Jag tycker han borde vunnit ett bragdguld också, eftersom han ytterliggare en gång skrev in sig i historien. Första ryttaren som vann ett Jerringpris, och dessutom helt överlägset i och med att han slog rekord i antal procent av rösterna.

Och till er som påstår att det är hästen som gör jobbet, jag kan till viss del hålla med er. Roffe hade aldrig varit på den nivån om han inte haft Ninja eller Casall. Men Ninja eller Casall, eller vilken annan elithäst som helst, hade inte varit på den nivån heller om de inte haft någon som Roffe på sig på ryggen!
Jag tror inte alla förstår hur viktig och speciell relationen mellan en häst och ryttare är. Det är något helt annat än att spela i ett lag, där man stöttar varandra. En häst kan inte tala, den säger inte till att den har ont i kroppen eller är förkyld, det är ryttarens uppgift att känna sin häst och märka av det.
Det är också en stor skillnad på mästerskapen. Det går inte riktigt till på samma sätt som i lagsporter, där det är två lag som möts i finalen. I ridsporten är det kanske 20 ekipage i final, där alla slåss om guldet. Och där måste du kunna prestera gång på gång på gång, för att vinna guldet. Och den som vinner, är helt klart den som har kunnat toppa prestationen på både sig själv och sin häst, att vara som bäst det gäller.
Det var precis det som Roffe gjorde i somras!

Allting handlar om att hitta den rätta hästen med rätt och bäst förutsättningar, och sedan en utomordentligt skicklig ryttare som kan ta till vara på hästens kvalitéer. Jag kan lova er att det inte är så lätt som det ser ut, för varför är bara en ytterst liten bråkdel av alla ryttare i världen på den nivån då?

Till sist vill jag bara tala om för er där ute att se upp i framtiden. Detta var ett stort kliv för ridsporten in i medians värld, ni kommer se mer av oss!
Och Roffe, jag står bakom dig i allt du gör, jag hejar på dig hela tiden! Du är världens bästa ryttare, och tillsammans med alla oss som följer dig börjar vi nu ladda inför ett OS där vi hoppas på guld!