Min största svaghet, är att kunna lita på andra människor.

Jag har under hela min uppväxt blivit så sårad och lurad av människor, både barn och vuxna. Detta har satt sina spår, att jag idag knappt litar på några människor alls...
Det finns ett fåtal som jag håller mig nära och som jag kan berätta saker för, men de är väldigt få.


Tyvärr är jag en av de människor i denna världen som blivit sviken av människor, särskilt i hästvärlden. Fått se människor skratta åt mig och som har glädjts åt mina motgångar...
Detta kan tyckas är väldigt sjukt, men det händer alltför ofta tyvärr...


Det var som värst för några år sedan, när jag började få framgångar med min c-ponny. Vi placerade oss ofta och han hoppade som en klocka!
Och tyvärr blev det ännu värre den dagen, då jag och min första storhäst började klättra uppåt i klasserna!



Det gick så långt att jag höll mina tävlingar "hemliga", berättade aldrig för folk hur det gick även om jag kanske hade vunnit en tävling...

Jag visste, att hur det än hade gått skulle jag må dåligt över det...
Hade det gått dåligt, skulle folk skratta åt mig. Hade det gått bra, hade de tyckt jag var för stolt och egoistisk.



Men detta är också något som har stärkt mig oerhört mycket.
Jag är stark i mig själv, klarar mig oftast på egen hand och har lärt att mig att inte lyssna på vad andra tycker om mig.

Men självklart är det fortfarande jobbgt, när man faktiskt får en rejäl motgång.
Jag vet vilka som fortfarande skrattar åt mig när det går dåligt.
Men skillnaden idag, är att jag skrattar tillbaka åt dom och tänker:
Den dagen när ni har kommit ner på jorden och insett vilken plats i livet ni har, då kommer ni inse hur sjukt ni faktiskt bete er.



"Ju mer dom spottar på mig, desto snabbare kommer jag blomma!"